Slutet Jag gick ur Svenska församlingen i Bayern och behövde inte ens ett formulär, de kunde ta mig bort från listorna i telefon! Nu vet jag inte längre när de fira deras gudstjänster, och jag är glad över det och för att slippa. Jag tycker att det är jobbigt med hela elendet för julmarknaden, jag spelar ju piano (svenska och tyska julvisor) och måste tyvärr öva. Trots allt vill jag vara perfekt och göra bra ifrån mig. Jag känner dåligt samvete pga mina svenska vänner i Nürnberg, men, det vore svårt att jobba där i framtiden. ... särskilt när det finns vissa personer som tydligen vill inte ha mig som kyrkomusiker. Jag ångrar mitt beslut, när jag tänker på Lena, Ingegerd, Ninni, Marie Lou osv... Men ni måste förstå, att det bara är jobbigt att spela vidare på julmarknader. Det är den sista gången jag gör det, eftersom jag lovade det. Hoppas, att ni kan förstå mig!!!!!

1.11.11 01:11 verlinken / kommentieren

Svar "Jag respekterar naturligtvis ditt beslut. Du är också välkommen att ompröva det om & när du vill. Hälsningar, X." Jå du, sparken är sparken och jag struntar faktiskt i det, om jag fick den av dig eller kyrkorådet. Jag skall inte tränga mig på. Dessutom är det lite jobbigt, när man egentligen fick sparken och känslan att man inte är välkommen och behöver dock be om vissa informationer innan gudstjänsten. Att få sparken och är välkommen, passar inte särskilt bra ihop, skulle jag tro.

30.10.11 10:30 verlinken / kommentieren

Sparken Barbro är i pension och tillbaka i Sverige. Jag saknar henne redan. Hon satt med mig vid Lutzs säng på sjukhuset, och hon fanns där som präst, när jag behövde henne som mest. För mig, men, jag talar bara för min person, finns ingen bättre präst som Barbro. Hon lyssnade och hjälpde mig så jätte mycket. Hon hade dock trots allt humor och när hon berättade om en händelse och jag skrattade till av hela mitt hjärta, då hostade Lutz i koma och vi hade hopp igen. Han kände, att vi skrattade och att det var äckta skratt och inet skådespel för en sjukling. Lena hjälpde mig med mina fåglar och körde mig från och till sjukhuset 2 gånger. När det var som svårast för mig, då fanns mina vänner där och jag fick ge nåt tillbaka genom att spela orgel och sjunga solo på våra gudstjänster. Jag köpte den svenska psalmboken i punktskrift och hade därmed alla noter. Nu står mina 11 volymer här hemma. Och nu är det tid att ta avsked från allt som gav mig hopp i glädjelösa timmar. Musik är rogivande, ger hopp och är en bit av himmelen och tillgjord, att prisa guds kärlek och makt. Den nya prästen från Frankfurt har sin egen kantor med sig, som är utsänd från den Svenska Kyrkan. De jobbar ihop länge och jag vill inte vara i vägen. Jag fick veta, att jag fick sparken av kyrkorådet här, skrev till prästen, att jag tänkte, att det kanske skulle ha varit hon som skulle berätta det för mig, men, det är ju kyrkorådet, majlade hon. den nya kantorn är faktiskt en svensk kvinna, hon och hennes präst är inspelad som team och jag har ingenting att tilllägga till detta. Nu vill jag inte vara i vägen. Roligt nog skall jag spela piano på vår julmarknad. Egentligen hade jag ingen lust och tänkte, det kan hon göra också, den kantorn från Frankfurt, men – jag måste dock säga en sak och förklara varför jag känner mig så ledsen och besviken: För mig är ingen frälsare född, åtminstone inte den 24:e december när det firas julafton i Sverige och Tyskland. När jag hör den här budskapen, tänker jag bara på mitt öde. Min son är autist, jag har det så svårt, Lutz var så sjuk, det råder misstanken om bröstkanser för mig, vad har jag att hoppa på? För mig är ingen frälsare född. Andra barn pratar och leker och är lyckliga. Min son svarar genom stereotyper (hans dator gick sönder efter 10 minuter på förra julafton) och allt är så svårt. Att vara helt blind och ha en autist som barn, är inte alltid lätt. Därför var den här adventsgudstjänsten och spelandet på julmarknaden min egen julafton. Nåt, jag hade för mig själv! Jag kunde trolla fram jultoner, göra andra och mig själv glad och höra och känna, att det är verkligen "god jul", med alla vänner runt omkring mig. Att hjälpa till, att ge nåt tillbaka, att baka lussekatter och kanelbullar för att sälja på marknaden.... Men, julmarknaden finns ju kvar för mig. Man tar inte allt ifrån mig, som gör mig glad. Varje Lucia får en liten silversmycke, en droppe, en symbol för Svenska Kyrkan i utlandet. Jag hoppades att få den också. Nu köpte jag en jätte stor droppe i Uppsala, när jag var där i juli och symbolen för svenska kyrkan som brosch. ett tecken för min identifiering med den Svenska Kyrkan. Jag är stötande medlem i den Svenska Församlingen i Bayern, i alla fall än nu... Jag fick en präsentkorg i Aprill och det skulle ha väckt min förmodan att nåt är fruktansvärd fel och att jag skall få sparken. Men, jag är glad att slippa allt endå. Kantorn och prästen känner varandra länge, att gå imellan dem skulle bara bringa fram misstoner, och det vill jag inte. Jag är ju trots allt bara tysk och dessutom gravt synskadad. Och när den ena skyller på den andra, då vill jag inte förstöra allt för församlingen. Jag har faktiskt ett jobb och måste inte leva på musiken och tjäna mina pängar genom spelandet som en kantor. Jag gjorde rent bord och gick med på mitt avsked. Kanske är jag inte bra nog? Det må väl vara så, jag är ju tjänsteman... kanske leder jag församlingen inte bra nog? "Gläns över sjö och strand" 2010, klicka här, och "nu tändas tusen juleljus" 2010, klicka här. Inget varar evigt, allt har ett slut. Man måste kunna släppa allt i livet. Allt försvinner, till slut är man helt ensam. Så är livet och det var lärorikt för mig att förstå meningen med det.

28.10.11 15:26 verlinken / kommentieren

Måndag, 22:a augusti 2011 Idag slutade jag tidigt att jobba. Jag förlorade mig i ljudboken "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson, för recensionen, klicka här. Jag lyssnade på den i poolen, när jag låg i solen på gräsmattan och jag glömde tid och rum. Boken gör mig känslig för allt jag egentligen vet, men kommer inte ihåg i vardagen: I augusti är sommaren här i Bayern fullkommligt doftlös. Åtminstone här i staden. Blommorna blomstrade redan och lindarna står inte i blom längre heller. De blommade i juli. Snart är det brittsommar, saktar leder det mot höst. Men ännu är det varmt ute och sommaren visar att den fortfarande finns kvar. I året gömde sommaren sig bakom regn och kylan, men nu är den här igen...

24.8.11 22:09 verlinken / kommentieren

Melodifestivalen 2011 Man kan inte kräva av mig att jag tittar på elendet. Barbie-blabla räcker till, att jag skall spendera min tid med inte så jätte mycket intelligensbefriad underhållning som Barbie-docka-trallalla. Vi tittade på en familljsändning, kallad "Frag' doch mal die Maus". I tyskland finns ett barnprogramm, med roliga trickfilmer, men huvudsakligen berättas om t ex hur man byggar tunnelbansvägar, ett flygplan, strumpbyxor, osv. I den speciella sändningen på lördags frågar barn, t ex, hur ordspråk kommer till, hur mycket vatten försvinner ur en bassäng på sommaren, när folk går ut, hur många ballon det behövs att lyfta ett barn, osv. Pascal och vi hade det roligt! Jag tyckte bättre om radiosändningen från melodifestivalen, eftersom programledarna läste upp kommentarer från lyssnarna om låterna. Och man skulle inte ha varit tvungen att föllja intelligensbefriade barnsligheter. Det skulle man höras lite i backgrunden, men de skulle ha haft intervjupartner också. Alltså, jag tror, att det blir inget vidare med melodifestivalen i 2011. Förlåt, men, jag orkar inte! Jag orkar inte med allt tjat, och struntprat och det de kallar humor. Nej, tack. Jag vill ha min radiosändning, med kommentarer om låter och diskussioner. En tycker så här, en annan svarar, de läser upp det, det handlar om alla bidrag. Det skall vara en tävling och ämnet är ju det som framförs. Ämnen är inte programledarna som präsenterar sig, ämnet är musiken. Eller har jag fel? Men det här på TV, det är bara – tja, vad skall jag säga, för att undvika orden löjligt och dummt. Vad har Barbie-leken med alla bidrag att göra! Så länge det sänds inte i radion, skall jag avstå från att titta. Jag förpliktade mig att berätta, som jag gjorde förut, men, man kan inte tvinga mig, och jag vill inte mer! Det är inte mitt jobb. Jag författar tal, det jobbar jag med, men inte med det här. Kära läsare, var inte arg på mig, men, jag mår fysiskt dålig av dåliga saker. Jag får huvudvärk av det, det är sanningen, kanske finns folk som tror inte det, men, det är faktiskt så och det har varit värre förr. Då fick jag magbesvär också.

20.2.11 21:23 verlinken / kommentieren

 [eine Seite weiter]